Kajsa Breitholtz
Med sin nya svit fotografier lämnar Kajsa Breitholtz sin tidigare motivvärld av havets oändliga horisont för bergsmassivens böljande topografi. Hon presenterar dem i panoramaformat, som i vissa bilder används traditionellt liggande och därmed erbjuder en bred överblick, eller, lite mer okonventionellt, stående vilket ger en känsla av höjd och djup.
Förflyttningen från hav till berg är en resa med många nivåer. Där havet och horisonten hade ett personligt anslag som kom ur ett undersökande av själva fotografin, ett arbete som andas både sorg och längtan, tillåter bergstopparna istället ett vidsträckt seende som signalerar styrka och vilja.
Skillnaden mellan de två sviternas tilltal har delvis med skärpan i bilden att skaffa. Där de tidigare lätt upplösta bilderna lät hav och horisont gå in i varandra i ett drömskt töcken, är bergsmassiven knivskarpa och detaljrika.
Som en inte oväsentlig parantes kan nämnas att skillnaden det mellan de två sviterna lurar en av fotografins paradoxer. Den tidigare svitens lätt upplösta bilderna gav ett måleriskt intryck. Men eftersom dessa bilder är analoga är de ändå mer traditionellt ”fotografi” än de nya, digitala bilderna. Vilka å sin sida avslöjar detaljer som för dem långt från måleriets domän och närmre det klassiska fotografiets sanningsanspråk.
Skärpan i den nya sviten tar bilderna bort från drömska tillståndet Breitholtz sökt tidigare: Det är lätt att tänka dem som skarpa också rent intellektuellt, som vakna, klarsynta insikter frigjorda av den klara tankens krispiga luft. Det är ett märkligt och mäktigt tillstånd som krävs för att fatta radikala beslut. Ofta sammanknippas det med inre kontroll, avhållsamhet och fokus: det som behövs för att få det gjort.
Bilden av en mental skärpa förstärks av bildernas titlar, särskilt de som refererar till Naginata och Onna Bugeisha, vilka bägge hör hemma i traditionell Japansk stridskonst. Onna Bugeisha var en sorts kvinnlig samuraj och Naginata ett vapen, ett mellanting mellan spjut och svärd, som ofta användes av dessa kvinnliga krigare. ”Naginata dancer” låter betraktarens blick sväva fram i ett skuggspel mellan bergstopparna och ger på så vis en känsla rörelse som kännetecknar de olika rörelsemönster en Onna Bugeisha beväpnad med en Naginata kan tänkas bemästra. I ”Warriors/ Onna Bugeisha” sprider alplandskapet ut sig med topparna repetitivt försvinnande i horisonten.
Referensen till Onna Bugeisha, den kvinnliga krigaren, är förstås inte slumpartad. Om havet blev en privat introspektion, är bergsmassiven en kollektiv inbjudan till kvinnor att höja sig över det dagliga och möta ett vidare perspektiv. Kanske är det just så vi skall förstå de många topparna i ”Warriors/ Onna Bugeisha”, enskilda, upphöjda men ändå en del av samma massiv.
Om Kajsa Breitholtz tidigare spelat på gränsen mellan fotografi och måleri, ger panoramaformatet en annan korsreferens som även den kopplar till asiatisk kultur; nämligen till de tuschmålningar av landskap som betraktaren rullar ut, bit för bit som en liten film.
Precis som i den asiatiska traditionen är landskapet hos Kajsa Breitholtz alltid en bärare av någonting mer, något som återkommande länkar till kontemplation. Här knyts Breitholtz sviter slutligen samman: Som verket ”Naginata dreamer” antyder är det drömska och det skärpta två olika sidor av samma meditativa tillstånd, det som sätter sinnet på helspänn och det som låter sinnet riktas inåt.
Fastän skärpta och detaljrika fungerar därför även sviten med bergsmassiven i slutändan som bilder för fantasin. Men här en fantasi som inte bjuder till stillasittande vila och väntan, utan den som genom ett disciplinerat seende låter oss se de möjligheter som bor i varje människa.
Håkan Nilsson